Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Statsvetare i nationens intresse

Om ett par veckor går Björn Molin, som förste jubeldoktorn i statsvetenskap, fram till parnassen för att ta emot fakultetens hyllning. Bakom sig har han en lång politisk karriär, bland annat som handelsminister, då han lärde känna Henry Kissinger och Robert Mugabe.

I statsvetenskapliga institutionens personalrum sitter Björn Molin i soffan och pratar livligt med Sören Holmberg och Jonas Hinnfors. Det visar sig att Sören Holmberg, grundare av SOM-institutet och en av de stora inom Sveriges valforskning, hade Björn Molin som lärare.

– Det var häftigt att få träffa honom igen, säger Björn entusiastiskt. Jag har alltid känt stor respekt för Sören. När han tenterade muntligt i statsvetenskap tänkte jag att det var en ovanligt begåvad ung man. Sören berättade då att han skulle satsa på historia, men på något sätt lyckades jag övertala honom att bli statsvetare.

Att tacka ja till utnämningen som jubeldoktor var en självklarhet, berättar Björn Molin.

– Båda mina föräldrar har disputerat här, min mor i klassiska språk och min far i litteraturhistoria. Men det är först nu när jag kommer tillbaka till den vetenskapliga miljön som jag förstår hur stort det är. Jag blev väldigt glad och upprymd att få träffa alla här.

Björn Molin berättar att hans mor, Anna Röding, var den första kvinnan som disputerade vid Göteborgs högskola 1927. Femtio år senare blev hon den första kvinnliga jubeldoktorn.

– Det var verkligen inte lätt att vara akademisk kvinna på 1920-talet. När hon disputerade beskrevs hon i GP som ”denna lilla tappra kvinna som försvarade sig mot tre vuxna manfolk”.

Att det blev statsvetenskap istället för humaniora, tror han beror på en tillfällighet. Under en föreläsning om poeten Creutz kände han sig oinspirerad och gick istället på statsvetaren Georg Andréns seminarium som handlade om premiärministrarna under drottning Victorias tid.

– Sedan var jag fast.

Under studietiden var han aktiv i Liberala studenterna. När det var dags för 1966-års val blev Björn motvilligt övertalad att stå på tionde plats i fullmäktiges tredje valkrets i Göteborg.

– 1966 års val blev ett kanonval för Folkpartiet, så jag halkade in. Där kunde jag förstås inte hålla tyst och ganska snart hamnade jag i kommunstyrelsen. Det var första gången sedan rösträtten som det blev borgerligt styre i Göteborgs kommun, det var oerhört spännande att få vara med om det.

I sin memoarbok Ingen väg tillbaka från 2002 skildrar Björn Molin den dramatiska samhällsutvecklingen under 1970- och 1980-talen, en tid som präglades av täta regeringsskiften och politisk oro. Han var bland annat kommentator på valvakan 1976, som ägde rum på restaurang Räkan.

– Det var en speciell upplevelse att förmedla bilden av det första maktskiftet på 40 år.

Som handelsminister i början av 1980-talet träffade han många utländska politiker och ledare. En av dem som gjorde starkast intryck på honom var Henry Kissinger.

– Han var verkligen karismatisk. Vi var båda statsvetare men i grunden hade vi nog olika uppfattningar. Sista gången jag träffade honom var på P-G Gyllenhammars 50-årsbjudning i skrythuset på Hisingen. I kön bakom mig för att lämna över presenter stod Henry Kissinger och jag begrep inte varför han väntade. Men han insisterade och vi började prata.

Flera gånger träffade han också Robert Mugabe som hade blivit premiärminister för det nya självständiga Zimbabwe.

– Det var länge sedan, men Mugabe kommer jag ihåg som en utomordentligt begåvad och historiskt kunnig person. Sverige hade ju under lång tid gett ekonomiskt stöd till frihetsrörelsen och det satte Mugabe stort värde på. När vi skiljdes åt sista gången i Stockholm fick jag en fin personlig gåva, en vacker skulptur av en känd afrikansk konstnär.

Efter valet 1985 meddelade Björn, trots Folkpartiets framgångar, att han inte ville fortsätta som politiker. Ett halvår senare, en månad innan Olof Palme blev mördad, utsågs han till landshövding.

Vad har du lärt dig under åren?

– Att ha respekt för andra människor, länder och kulturer. Inte leva i föreställningen att man är bäst själv. Jag inbillar mig också att min relativt korta vetenskapliga bana här bidrog till att ge mig respekt för fakta i politiska skeenden.

Under åren 1988–1997 satt Björn Molin i GU:s styrelse som allmänrepresentant.

– Jag hade förmånen att få vara med och utse två rektorer: Jan Ling och Bo Samuelsson. Men den tiden präglades också av en allt svårare gränsdragning mellan forskningens frihet och det växande allmänintresset.

Som son till den första kvinnliga doktorn och jubeldoktorn vid GU tycker Björn Molin att det känns ärofyllt att själv nu få kliva upp på scenen.

– Oh, det ska bara bli roligt! Jag har plockat fram min gamla frack och har lämnat in den till skräddaren. För första gången tänker jag bära Konungens medalj.

 

Av: Allan Eriksson

Artikeln publicerades i GU Journalen nr 4-2016.

Björn Molin

Björn Molin disputerade 1965 med en avhandling om tjänstepensionsfrågan (ATP). Nu femtio år senare blir han jubeldoktor. Under åren har han varit lektor i statsvetenskap, lokalpolitiker, riksdagspolitiker, handelsminister och landshövding. Dessutom har han suttit i olika styrelser, bland annat som representant i GU:s styrelse under åren 1988–1997 och som ordförande för Kristinebergs marina forskningsstation på 1990-talet.

– Att jag nu ska få vara med och bli jubeldoktor är en speciell känsla, säger Björn Molin.

Foto: Allan Eriksson.

Sidansvarig: Anna-Karin Lundell|Sidan uppdaterades: 2016-09-27
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?