Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Tydligare kriterier för ansvar vid humanitära interventioner kan minska risk för övergrepp

Nyhet: 2017-05-24

Tydligare kriterier för vilka länder som har ansvar att agera kan motverka att omvärlden står passiv när övergrepp sker mot civilbefolkningar. Sådana kriterier kan också bidra till att kostnaderna för humanitära interventioner fördelas rättvist mellan olika länder. Det slås fast i en avhandling från Göteborgs universitet, som också beskriver hur sådana kriterier bör se ut.

Folkmordet i Rwanda 1994 är ett exempel på hur en omvärld kan stå handfallen när den borde ha ingripit. Det finns ofta goda argument för stater att gå in militärt i ett annat land för att stoppa övergrepp på civilbefolkningen. Men diffusa kriterier kring hur skyldigheter att agera bör fördelas, liksom kring vem som ska betala för interventionen, tenderar att leda till passivitet och orättvisa.

Detta är utgångspunkten för Fredrik D. Hjorthens avhandling, som utifrån moraliska kriterier utvecklar ett ramverk som kan ge svar på både frågan om vilka som bör genomföra humanitära interventioner och hur den ekonomiska bördan av dessa bör fördelas.

Ett centralt kriterium är enligt avhandlingen staters faktiska förmåga att intervenera på ett effektivt sätt. De land som har bäst militära resurser och effektivast kan få stopp på övergreppen har också störst ansvar att agera. Men till det kriteriet bör också staters historiska ansvar för en uppkommen situation vägas in.
– I fallet Rwanda hade exempelvis både Frankrike och USA trupp och annan militär utrustning som hade kunnat mobiliseras och sättas in i tid för att effektivt ha stoppat folkmordet. Men Frankrike hade aktivt stöttat landets regering under en period som föregick händelserna. Därmed hade Frankrike en större skyldighet än USA att intervenera, säger Fredrik D. Hjorthen.

Avhandlingen slår vidare fast att det faktum att vissa stater har den bästa förmågan att effektivt stoppa ett skeende inte rättfärdigar andra staters passivitet. Givet övergreppens magnitud hade också andra stater ett ansvar att intervenera – i en fallande skala beroende på deras förmåga och historiska ansvar.

När det gäller frågan om vem som borde betala bygger Fredrik D. Hjorthen i första hand på andra staters direkta medansvar i att en humanitär krissituation uppstått. Det direkta medansvaret kan exempelvis vara att ha sålt vapen till en regim som bryter mot mänskliga rättigheter.
– Två problem med den principen är dock att det dels kan vara svårt att i detalj sortera ut vilka stater som agerat på ett sätt som bidragit till den uppkomna situationen, dels att skuldbelägga stater för agerande som skett generationer tillbaka, säger han.

Därför anser Fredrik D. Hjorthen att man också behöver ta hänsyn till i vilken mån staters tillgångar har uppkommit genom brott mot mänskliga rättigheter.
– Staters tillgångar kan exempelvis fläckas genom kolonialisering, skadliga utsläpp av växthusgaser, och exploatering i handel. I den mån stater har fläckade tillgångar undermineras deras krav på att få behålla dessa tillgångar och de kan därmed användas för att finansiera humanitära interventioner eller andra globala nyttigheter, säger han.

Kontakt: Fredrik D. Hjorthen, telefon: 073−373 5905, e-post: fredrik.dybfest.hjorthen@gu.se
Avhandlingens titel: Who should intervene? – Distributing the Duties of Humanitarian Intervention
Mer om avhandlingen på: http://hdl.handle.net/2077/52107

AV:
0766-184841

Artikeln publicerades först på: samfak.gu.se

Sidansvarig: |Sidan uppdaterades: 2013-12-20
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?